Det enda jag känner nu är att jag är sliten och trött.

Jag är inte redo för ännu en kamp och tror mig, det här är inte slutet. Det finns så många fler.

Hur hittar jag styrkan för att hålla mig på ytan? Hur hittar jag orken att klistra på ännu ett falskt leende när allt jag vill göra är att krypa ner i säng och gråta?

Andra har alltid sett mig som orädd och samlad. Andra var alltid säker på att jag skulle lösa alla problem som kom till mig.

De hade mer tillit till mig än jag själv hade.

De visste att jag hade styrkan, men ingen såg striden som pågick inuti mig.

Ingen någonsin visste att min själ var trött och jag föll isär. Jag låter aldrig någon se den.

När allt kommer omkring är vi inte ensamma. Vi behöver alla stöd. 

Kanske inte hela tiden men definitivt i våra svagaste tillfällen, i de ögonblick då vi inte ser en väg ut. 

Vi behöver alla höra snälla ord och få en klapp på ryggen då och då, oavsett hur stark vi är.

Dessutom visar din storhet och din styrka verkligen när du vet att du inte kan fortsätta själv och när du är villig att ta den hjälp som erbjuds.

Då kan du vara en sann vinnare.

Jag behöver någon att skämma bort mig och berätta för mig att allt kommer bli bra när jag tvivlar och när jag inte kan ta det längre.

Och det är ingen skam i det.

Vi behöver alla att någon ska vara där för oss när vi behöver det.

Det är okej att inte vara stark hela tiden. Det är okej att vara stark för andra men du måste ge dig själv en paus.

Folk tror sig känna mig, de tror sig veta hur jag har det, de tror sig veta hur mitt liv är, folk tror en himla massa, de bildar sig en egen uppfattning av vad de läser, vad andra säger, och det är inte klokt, man måste försöka ge en människa någon chans att kunna visa hur hon / han är, för bara för man hör massa behöver det inte alls stämma. 

Jag är så glad för att jag tagit tag i mitt mående ordentligt nu, där jag skickat i väg den där egenremissen, den egenremissen där jag hoppas få svar på varför jag mått så här i snart 5 års tid, och där är också en sådan sak att ingen vet hur jag mår egentligen för aldrig jag visar något utåt, skulle aldrig falla mig in, för jag vill inte folk ska se, vill inte folk ska få fel bild av mig, 

Som sagt mitt hopp just nu är att JAG ska hjälp, ska få svar på mina frågor, så jag kan få må bättre än jag gör nu. 

Jag är så tacksam för min familj, mina 3 bästa fina vänner, Helen, Sophie och Emilia, tack för ni lyssnar och alltid finns där när som helst på dygnet älskade ni ❤️❤️❤️