Just nu är Brooklyn den enda killen i mitt liv, det känns så, han är stjärnan i mitt liv, allt annat spelar ingen roll längre, han är den får mig att orka om dagarna, han är helt enkelt den som får mig att orka framåt när jag vill bakåt med allting, bara att ha honom dagarna igenom, det gör mig så sjukt varm, jag älskar honom mest av allt, ingen kommer kunna ersätta honom inte som läget är just nu :(

Jag hoppas med mig själv att jag bara är inne i en höst deprission, det får man ju lov att ha, det är ju fullt normalt, men jag vet att jag inte är ensam om att känna som jag gör, Stefan tycker osså det är tråkigt, vi båda vill ju lyckas, men alltid när vi säger det, så verkar det som om något står i vägen för oss två, och man kan inte säga att det beror på Brooklyn, för han är världens snällaste, han sover från  21.00 till 06.00 på morgonen i regel varje natt och det är rena rama drömmen, men ändå så blir där ingen ändring på något :(

Jag vill ju ska klara av detta, men allting står bara still, händer ingenting, så i bland undrar jag om vi båda har gett upp allting, eller om det kommer sen, * hmmmm * största frågan någonsin och den frågan som jag inte ens vill ha ett svar på om jag ska vara ärlig, men men :(
Tyvärr är jag så otroligt dålig på att säga eller berätta hur jag känner, så blir att jag skriver i stället, för min del känns det bättre :)

Jag tackar till gudarna att jag fått Brooklyn, det är det bästa som kunde hända mig, han är så otroligt underbar denna gossen, han är verkligen mannen i mitt liv, jag skulle kunna skita i att jobba och gå hemma med honom hela tiden, jag tror han blir det enda barnet för min del, men man ska aldrig säga aldrig, känns så bara :)

Sitter här en söndag morgon, blåser ute och kallt är det och jag kan inte sova längre, är ju van att gå upp vid denna tiden på vardagarna när han får mat, sen brukar jag aldrig lägga mig igen, utan stannar uppe :)

 Mammas allt, mammas ögonsten :)

 Min älsklingsgossse :)